Knoppar brister

Igår såg jag årets första fjäril. Den var orange och svart. Och liksom varje år var det den vackraste fjärilen jag någonsin sett. Det är något speciellt med alla ting som kommer fram på våren. Fjärilar, gräset, blommorna, bladen, solen! Det är alltid det vackraste man sett. Ingen annan solig dag har varit så härligt värmande och ingen annan blomma har vuxit sig lika vacker. Jag gillar våren. Den för med sig så mycket värme och glädje. Livet känns alltid så mycket lättare på våren. Musiken är alltid bättre, maten smakar godare och festerna är alltid så bra som dom bara kan bli.

På våren får jag alltid en massa idéer. Jag planerar och filosoferar om min framtid och drömmer mig bort till de liv jag en dag vill leva. I år har jag försökt att inte drömma längre bort än ett år framåt. Känner att framtiden just nu känns alldeles för labil för att jag ska kunna hålla fast vid en och samma dröm.

På senaste tiden har jag drömt om hösten som jag ska spendera i Bali. Ett varmt och soligt land långt bort från Sveriges gråa dagar och kalla nätter. Jag hoppas att värmen i Bali kan hålla mina ständigt återkommande höstdepressioner borta. Jag vill uppleva en oktober med ett leende i själen.

Efter två månader i Bali kommer jag åka vidare till Canada. Innan jag skrev analyser och bokreflektioner i panik timmarna innan inlämningstidens slut drömde jag om att åka till Canada. Jag hade samlat ihop pengar och det enda som saknas var biljetter, trodde jag. Men jag saknade även en reskamrat som också samlat ihop pengar. Min så länge efterlängtade resa över Atlanten blev inte av. Istället fastnade jag i studentlivet, bitter över att jag aldrig sett något annat än Piteå. Men i december bär de iväg, till Canada. Jag kommer hem från Bali för att packa om mina väskor och sedan tar jag brädan under armen och beger mig iväg igen.

Jag ser fram emot hösten och vintern. Men först ska jag njuta av våren och sommaren. Inget är så bra som vår på Ankars och sommar i Piteå.