Vad hände sen?

Jag skrev de här tidigare i höst

"Det är över! Det är över, det är över, det är över!

Orden ekar i mitt huvud. Jag upprepar dem om och om igen i ett försök att få mig att inse vad som väntar. För det är över! Jag vet att de är över! Även om bilderna av ett lyckligt slut visas i mitt huvud. Antar att hoppet är de sista som överger en.

Det är över utan att kunna vara över. Jag bara vet att det är det. Fråga mig inte hur jag vet, jag bara vet. Det är en känsla. Eller det är ett försök att ligga steget före, att vara bered på det värsta.

Jag satt på lektion idag, längst bak i klassrummet med ryggen mot väggen och fötterna på stolen bredvid. Orden Det är över fortsatte att eka i mitt huvud. Jag försökte slå sönder mitt hopp med dom orden. Det är över! Jag bara satt där, medan gråten tryckte i min hals. Ögon fylldes av tårar och jag tänkte, det är över.....

Men så på lunchen kände jag din hand längst min rygg."